Ur svenska dikten, Volume 3A. Bonnier, 1921 |
Contents
| 126 | |
| 135 | |
| 148 | |
| 166 | |
| 175 | |
| 176 | |
| 181 | |
| 189 | |
| 41 | |
| 61 | |
| 65 | |
| 66 | |
| 75 | |
| 85 | |
| 103 | |
| 104 | |
| 125 | |
| 204 | |
| 208 | |
| 215 | |
| 256 | |
| 258 | |
| 292 | |
| 332 | |
| 387 | |
| 409 | |
Common terms and phrases
A. U. Bååth Anna Maria Lenngren barm barn bleka blick blod blomma blott bröst bölja C. V. A. Strandberg dansar Daphne dikten doft drömmer Dumbom Dumboms leverne döden E. G. Geijer evigt famn fjärran frid frihet Fröding fröjd gamla gick glad glädje gosse grav gråter gröna gubben gång går hand havet Heidenstam hembygd herr himlen hjärta hör J. L. Runeberg jorden K. G. Ossiannilsson kind klingar kung kväll kär kärlek land leka leva lilla livet ljus ljuva låg långt låt Löjtnant Zidén mamma minne mörkt natt Neros gyllene hus Norden nymf Paavo pilt röst sade salig Sankt Gallen satt sinne sjunga själ skalden Wennerbom sken skogen skugga sköna små snart Snoilsky solen sorg stjärna stod stolt strand striden strålar stund suckar svärd såg sång sällhet tunga tyst tårar uppå vandra vita vita frun Vyss våg våra vårt vän världen åter älskade öga
Popular passages
Page 14 - Vårt land är fattigt, skall så bli för den, som guld begär. En främling far oss stolt förbi ; men detta landet älska vi. För oss med moar, fjäll och skär...
Page 385 - På trappan, med nigningar täta och djupa, stod prästfrun så gladlynt i soln ; och dotter och mor foro ödmjukt framstupa att kyssa den grevliga kjoln. I salen det högborna främmande trädde ; herr pastorn med bugning och krus beskrev, hur man underdån-hjärtligt sig glädde av äran, som skedde hans hus.
Page 385 - Pastorskans anrättning hon täcktes beprisa, fann dillköttet läckert och ungt, berömde ostkakan och brydde Lovisa för husets vällärde adjunkt. Och fröken, med fingrar som snön att förblinda, en vinge av kycklingen bröt och matade stundom sin sköna Belinda och föga av rätterna njöt. De förnäma gäster med blick på varannan bemärkte herr pastorns gestalt med kniven i steken och svetten i pannan och trugning och bugning vid allt.
Page 65 - I människans öden en gåta bor gömd, som aldrig tyddes, hur lärd och berömd hon läste sin filosofia. Hon vandrar ända till Asiam, hon gästar slotten på bergens kam, som fågeln så yr i det fria, hon hatar och glömmer sin egen stam; men i främmande slottens alkover hon drömmer om hemmets buskar och träd och på främmande jorden hon sofver i ångest sin eviga sömn utan fred.
Page 214 - Glädjen krusas som motvillig gäst, mutas med guldet i flaskan. Sinnets fröjd är en drivhusväxt, vissnar, som blomma i kruka. Blodets språk blir en bibeltext, lust kallas synd eller sjuka. Kärlek är ej befrielsens sång, men ett svårmod gemensamt. Stolta och blyga på samma gång bära det bästa de ensamt.
Page 233 - Hans namn, det vet han, är en tyranns. Hans vandring är skonslöst hård med rödjande yxa i Svea lands förvildade örtagård. De klyftige säga, att blott för sig han vållat blodbad och inhemskt krig; men fråga bonden för ro skull äfven, hvad han väl tror om den hårda näfven.
Page 380 - Ren märks bland själva ljusets vänner — så mäktig är fantastens röst! — hur en och annan uppstå känner en hemlig fruktan i sitt bröst. Då reser sig vid talmansbordet en man att stadga deras val. Man lyssnar. Lucidor har ordet: »I män och bröder», var hans tal, »det...
Page 384 - Ett bud hade kommit, att nådig grevinnan tänkt göra ett middagsbesök. Pastorskan höll råd med sin dotter Lovisa om ordning på dukning och fat, hon ville sitt kokvett vördsamligen visa med ståtlig välfägnad och mat. Nu dammades salen och gamla porträtter, stamfädren förnämst däribland, matronor med nattyg och snörda korsetter, och präster med biblar i hand.
Page 273 - Må ho som vill gå kring världens rund : vare herre och dräng den det kan ! Men jag står helst på min egen grund och är helst min egen man. Mig lockar icke ärans namn, hon bor dock i mitt bröst. Min skörd ej gror i ryktets famn. jag skär den lugn var höst.
Page 8 - De runno här, de flöto där, och det var vånda och besvär att hålla hop dem alla; i klassens mummel, läxors sus jag hörde deras fjärran brus för mina öron svalla. Ur minnet gledo namnen hän så snabbt som några timmerträn på Västerbottens älver, och barnatårars salta tåg förente sig med varje våg, som genom Norrland välver. Men liksom Engelbrekt med mod från stad till stad, från flod till flod vi fram till målet lände. Erövringen var lång och svår, men nu var fosterjorden...