Dikten och diktarenGleerup, 1912 - 300 pages |
Common terms and phrases
Aischylos allitterationen allmänhet Almqvist antika Atterbom berättelsen betecknar bilder blott burleska dialogen diktaren Dikten och diktaren diktning direkt djup drag dramat dramatiska dramats egentliga emellertid enhet epiken episka epos estetiska Euripides fantasi form framställning framträda Fritiofs förhållandet gestalter gestaltning Goethe gripande gång går gärna handlingen Hebbel hexameter hjälten humoristiska huru håll Ibsen idyllisk Iliaden inre jfr ovan karaktär klassiciteten komedien komiska komposition konflikter konst konstnärliga känslans levande ligen likasom litteraturen livet lyriken låter mimiska Molière motiv musikaliska musiken mänskliga nationalepos naturalismens naturliga ning Novalis novellen nyare Odysséen omedelbart område personer poesien poetiska prosa prosan prägel romanen romantiken Runeberg rytm rytmiska rörande satir scener Schiller senare skalden skådespel Sofokles språk språket starkt stegring stil Strindbergs strofen stundom stämning sublima sången särskilt Tegnér Thorild tragedien tragiska upphöjda upplevelse uttryck uttrycket utvecklas verk vers versen Viktor Viktor Rydbergs värld Wrangel yttre åskådlighet åter äkta Æneid
Popular passages
Page 138 - Och rockskörten flaxade, förkläden slängde, och flätorna flögo och kjolarne svängde, och musiken den gnällde och gnall. In i snåret av björkar och alar och hassel var det viskande snack, det var tissel och tassel bland de skymmande skuggorna där, det var ras, det var lek över stockar och stenar, det var kutter och smek under lummiga grenar — vill du ha mig, så har du mig här!
Page 137 - Röster från barndomens år, till er snöiga stigar mig föra, men ni nå ej mitt hjärta mer, mumla blott i mitt öra. Stilla, saliga, soningsfulla stämmor, fåfängt kallen I. Hotfullt otaliga syner rulla upp ur Hades, min blick förbi. Glömska drickes ur Lethes våg, men med ögonen slutna drack jag ur mörka Styx — och såg sedan allen det förflutna. Bleka och krokiga skuggorna locka anden att drömma vid Karons flod, men det brokiga livet vill plocka frukter, som vinkande trås av mitt...
Page 88 - Jag ville ärans höjder hinna, Men bortvek i det fjät du gick, Jag ville lyckans skatter finna Och fann dem alla — i din blick. Du, som af skönhet och behagen En ren och himmelsk urbild ger! Jag såg dig — - och från denna dagen Jag endast dig i verlden ser».
Page 17 - Bergströmskan! . . . h vad jag ser ! . Med bindmössa . . . Kors, jag ber, Bröstbukett i barmen, Och en mops på armen, Girandoller, Parasoller — Ve den Movitz, tock'en fjoller! Nå, så dumt . . . jag dör af skratt . . Se den son med schäferhatt, Präktig, som en annan, Med en musch i pannan — Såg jag maken ! Isterhakan Hänger på den gamla draken. Bröstet så...
Page 20 - ... harmoni; på berget änglars harpor hördes, ur djupet mörka andars skri. På fältet logo fridens löjen, skräck omsmög i den skumma dal och lunden...
Page 197 - De innehålla — och om mycket af det, som man nu kallar «slagdängor», gäller detsamma — i sin fattiga enfald en liten verld af vackert och heligt. Jag har i jordens bästa skaldstycken än aldrig funnit det innerliga pathos jag en gång fann i »Reimund och Melusina», det höga episka jag fann i «01ger Dansk», den rörande sedelära jag fann i «Carsus och Moderus», den poetiska ljufva hänryckning jag kände af «Fågel Blå».
Page 179 - Det sjunger i vindens växande vin som stråkar med sällsamt ljud kring de dödas och levandes brudelin i den sal där min moder stod brud. Det sjunger om blomstrens prakt som blir blek och om lyckans väv som består, det sjunger om glädjens fladdrande lek och om trohet i långa år. När jag stiger dit upp till mitt vilorum uppför trappornas knarrande trä, då ville jag böja, av vördnad stum, för de sovandes minne mitt knä. Det susar i kammarn på vinande loft om det trogna blod som jag...
Page 91 - Sorg och glädje båda bodde i mitt hjärta, sorg i ena kammarn, glädje i den andra. Oförsonligt skilda, rådde än den ena, än den andra, ensam. Sen den enda kom dit, lär hon öppnat dörren och förenat båda; ty min sorg är sällhet, och min glädje vemod.
Page 155 - Ilvarje skön vers är såsom sådan redan ett konstverk i smått. Han är ej smidd, utan gjuten. Icke mekaniskt sammansättes han, utan organiskt växer han fram ur skaldens bröst, när ingifvelsen kommer, likasom blommorna växa ur jorden, när vårsolen värmer henne.
Page 179 - Där sutto de så och bytte sina minnen, och under deras behärskade och sorgsna ord växte legenden om den döda fram, den saga som kanske är sannare än verkligheten, emedan allt smått är borta ur den...